Post

Faktum är att jag alltmer känner att när man investerar i ett företag är det man verkligen behöver studera inte produkten, utan affärsmodellen. Eftersom teknologin kan komma ikapp avgör affärsmodeller ofta hur mycket pengar ett företag kan tjäna på lång sikt. Varför har jag alltid trott att de flesta lagringsföretag har uppenbara cykelattribut? Anledningen är inte bara att DRAM, HBM eller NAND påverkas av utbud och efterfrågan, utan viktigare, de flesta av dem antar IDM-modellen (Design + Build Integration). Från chipdesign och wafertillverkning till förpackning och testning måste nästan hela produktionsprocessen slutföras internt. Fördelen med denna modell är kontroll över teknik och produktionskapacitet, men det kostar mycket högt. En waferfabrik, en EUV-litografimaskin och en avancerad förpackningsproduktionslinje utgör alla enorma investeringar. Även när marknaden går in i en nedgång kommer fasta kostnader som utrustningsavskrivningar, fabriksunderhåll, arbetskostnader och pågående kapacitetsexpansion att bestå och inte minska på grund av fallande chippriser. Därför, när lagringspriserna går in i en nedåtgående cykel, pressas vinsterna ofta snabbt och finansiella rapporter fluktuerar avsevärt. Tittar på NVIDIA i motsatt riktning. De bygger inte sin egen waferfabrik, utan fokuserar istället på chipdesign, och lämnar tillverkningen till TSMC. Även om denna fabless-modell också bär gjuterikostnader, behöver den inte bära tiotals miljarder dollar i tillverkningstillgångar, vilket möjliggör investeringar i CUDA, NVLink, mjukvaruekosystem och nästa generations produktutveckling. Så jag har alltid trott att ett företags verkliga vallgrav inte bara är teknologiskt ledarskap, utan om dess affärsmodell konsekvent kan generera höga avkastningar. Ofta handlar investeringar inte om vilken teknik som är bäst, utan om vems affärsmodell som är lättare att klara av cykler.